Själsfrände på tåget
En vardag i november
Deltar i nätundersökning om resor. De undrar om jag gjort några resor som varat mer än två timmar det senaste året.
Ja det har ju blivit ganska många om man tänker efter. Minns packningar, bilresor, mysiga fikastunder, mindre mysiga fikastunder, stopp i lekparker på platser som jag inte visste fanns, kräkhistorier, små pysselpåsar...
De undrar också om jag vid någon av dessa tillfällen åkt tåg.
Mmmmm, det får bli alternativet JA på den frågan.
Efter detta är det helt fokus på tåg så det var tydligen hela syftet med undersökningen.
De undrar hur många personer vi varit i ressällskapet.
Få se nu, det får bli svaret 5.
De undrar hur många i ressällskapet som var 0-5 år.
Räkna räkna. Det får blir 3.
De undrar nu vad jag ägnade mig åt på resan. Alternativen är
- Vilade
- Arbetade
- Läste
- Sightseeing
- Umgicks
Stirrar på alternativen och bestämmer mig, delvis med hjälp av uteslutningsmetoden, efter en stund för att Umgicks får bli det rätta svaret. Det lät så fridfullt först så jag tänkte att det inte kan vara ett alternativ för min familjs resa. Reflekterar sedan hela dagen över att umgänge kan klä sig i olika skepnader.
Nu undrar de hur jag hanterar oförutsedda händelser. Det är förtydligat med att det gäller när något ”går utanför planen”. Man kan välja på en skala där de yttersta alternativen är "Jag tar det med ro" respektive "Jag stressar upp mig".
Det är nu jag måste tänka att detta är en undersökning och de vill veta hur det faktiskt är. De vill inte veta hur jag vill att det ska vara. Det får bli nära en av ytterligheterna.
En tågsituation fylld av stress inträffade i London redan när jag var fem år. Min mamma hade tagit med sig mig och mina två äldre bröder på en månads lång vistelse i England (ja just det – en mamma, tre barn, en månad…). När vi väntade på tåget skulle vi göra något så festligt som att köpa en chokladkaka i en automat. Mamma stoppar i pengar. Sedan skulle man liksom trycka till på en metallåda och i den skulle chokladkakan ligga. Mamma trycker, storebror trycker, alla som når upp trycker. Jag ser allt liksom lite nerifrån. Tåget rullar in i raketfart. Tryck tryck tryck! Det är nu någon slags panikstämning. Dörrarna på tåget öppnas. Det ropas i högtalare. Det ropas i familjen. Beslut får till slut tas om att chokladkakan får lämnas kvar. Alla rusar mot tåget. Detta har medfört två saker. Jag är alltid i god tid till tåg och jag blir fortfarande förvånad varje gång det funkar att handla i en automat.
Efter denna lilla tillbakablick i livet fortsätter jag nu undersökningen. Nästa fråga handlar om ifall jag skulle vilja ha möjlighet att boka barnfri vagn.
Ehh jamen det vore väl fantastiskt.
Sedan fortsätter det med hur mycket jag skulle vara beredd att betala för lugn och ro på resan. Det dyraste alternativet är 150 kronor.
Nämen det här är ju som hittat. Skulle detta funka så skulle vi ju kunna åka tåg lite för nöjes skull bara jag och barnen.
På frågan om jag vill sitta med likasinnade bara måste jag svara JA. Jag är SÅ nyfiken på hur de ska ta reda på så mycket om oss resenärer och våra sinnen.
Likasinnad = meningsfrände, likatänkande, själsfrände
Tänk att susa fram på ett tåg och hitta en själsfrände.
Får också frågan om det är viktigt för mig med bra stöd för rygg och svank.
Ehhh, hinner man känna det? Nej, det är nog inte så viktigt.
Det här gick ju som smort. Dags för sista frågan som handlar om barn som skriker på tåget. I solidaritet med alla barnfamiljer svarar jag att jag inte upplever någon som helst värdeminskning av barnskrik.
