enstundsomdenna.blogg.se

Söndagen den 29 september
For genom det småländska mörkret igår med en nära vän. Det var en kväll av bomull - samtalet var som balsam för själen. Universums storhet – blir man rädd eller befriad av att tänka på det? Allt får andra perspektiv när jag tänker på att det är 38 000 mil till månen och det är ändå mer greppbart än övriga universum. Med en rymdintresserad son lever jag nu dagligen med fakta som att solen kommer brinna i 4 miljarder år till, hur man egentligen går på toaletten i rymden och att det finns det som kallas hav på månen för att man förr trodde sig se hav där från jorden. Ett av ”haven” heter Stillhetens hav. Stillhet passar bra in på det som kvällen bjuder på. Åhhh jag vill aldrig vara framme!

Allra mest handlar vårt samtal om våra barn och vårt möte med dem. Vi funderar kring föräldraskap och vad vi önskar att barnen minns och tar med sig. Vi berättar vad vi lär oss av dem och hur vi ständigt ständigt ständigt försöker stärka deras självkänsla och möta deras nyfikenhet.

Vi pratar om jobbiga perioder och stunder i livet och hur det av en slump kan bli så att människor som korsar vår väg kan vara de som vi delar detta med. Att man kan komma någon nära under en period – en person som bara råkade finnas där och plötsligt blir den som får veta allt, medan man inte orkar, eller hinner, lyfta telefonen och berätta för sina närmsta vänner. Vi tänker på alla fantastiska möten som för oss framåt.

När jag kommer hem är jag mer rofylld och tankad med energi än på väldigt länge. Jag äger världen, jag låter stjärnorna blinka över mig och jag kikar på månen – kanske ser jag Stillhetens hav eller Klarhetens hav från min lilla plats på jorden. Jag säger god natt till universum och i hjärtat tackar jag livet för den bästa stunden på länge!

Fredagen den 26 september 2013

ca kl 11
Tar för första gången beslutet att lämna stort barn ensamt hemma en ytte ytte pytte stund. Ärendet tar max 15 minuter och mycket troligt kortare tid. Vi ska förflytta oss två gator ner till macken och hämta ett paket. Går iväg med två barn. Stort barn slänger sig i panik mot rutan när vi går och skriker mitt namn. Rusar in och väntar mig att han ska ha ångrat sitt beslut och vill följa med. Nehej då, han undrar bara var ipaden är…

Åtta minuter senare är vi tillbaka i hemmet. Alla nöjda och glada. Moder glädjer sig. Barn känner sig stort. 

Ca kl 16
Polisbil stannar i parken nära vårt hus. Polis kliver ut och tar ut sin hund. Hmmm ska han rasta hunden? Hunden är helt klart på uppdrag, sniffar sig fram och stannar lite vid vår häck och sniffar lite extra. Polis ser inte ut att vara intresserad av nyfikna kvinnor i trädgårdar. Tar dock beslutet att ändå fråga. Det här är ju liksom lite för intressant. De letar tjuvgods minsann. Två inbrottstjuvar greps tidigare på dagen. De har flytt genom vår park och gripits alldeles i närheten. Under denna flykt har de både gömt sig i högt gräs och gömt sitt tjuvgods. Polisen var mycket mer intresserad av att prata med kvinnor i trädgårdar än vad man först kunde tro. Till barns stora glädje står det en riktig polis med en riktig polishund och pratar med mamma. När hände allt detta då? Idag klockan 11.

Tänker febrilt. Trött hjärna maler igång.

Steg ett: Hjärnan inser att vi varit lediga hela dagen. Vad gjorde vi kl 11?  
Steg två: Hjärnan inser att vi då var och gjorde det där ärendet…. Hmmm… Vänta nu…
Steg tre: Hjärnan och hjärtat och hela kroppen frågar sig febrilt om det inte var  någon som var ensam hemma. Säger inte till polisen att jag lämnar barn ensamma hemma. 
Steg fyra när polisen gått och uppståndelsen lagt sig: Hjärnan inser att vi är tillbaka till ruta ett. "Vi måste göra ett ärende och ALLA, jag menar ALLA, måste klä på sig!"

Fredagen den 20 september

Klockan 9.33
Hänger tvätt. Funderar över varför pösiga jeans med stort hål i rumpan är nytvättade. Andra kanske funderar på varför man överhuvudtaget har sparat dessa. Tycker mycket om dem och har köpt ett par till likadana.

Klockan 10.14
Ska klä på mig. Tar fram jeans i garderoben. Funderar på hur de pösiga jeansen (de nyare) kan ligga rena i garderoben. Det var ju dem jag tog på igår efter regnet och hade på mig när vi var borta på fika och lek.

Klockan 11.17
Kommer på att jag igår var borta i rufsigt (men torrt) hår och ett par pösiga jeans med stort hål i rumpan. 

Torsdagen den 19 september

Strukturerad och piffig beger jag mig till förskolan för att hämta. Vi ska leka ute och sedan gå direkt hem till kompisar på lek och fika. En långsam stilla promenad med lite lek. Börjar bra. Lite dropp. Barnen leker. Lite mer dropp. Bebis nöjd i vagnen. Alla nöjda. Dropp dropp. Stora barn tar av skorna för att det då går lättare att klättra upp i rutschkanan.
- Mamma det är blött här!
Dropp dropp dropp. Barn fortsätter klättra.
Ser upp mot himlen och inser att detta inte längre går att ignorera. Det tar oss 7 minuter att gå hem i rask takt. Haglet är som spikar på oss. Treåring gråter och skriker aj. Bebis gråter. Femåring säger också aj men håller sig mycket stabil och kämpar på. Mamma håller sig stabil. Tänker att det kommer ta en timme hemma innan vi kommer iväg igen.

Alla (och då menar jag faktiskt alla) kläder måste av när vi kommit hem. Bebis sitter ute i vagnen under regnskydd och gråter. Jag går ut typ varje minut och stoppar in nappen medan jag ger order på det mjukaste sätt jag i nuläget kan.
- Hämta torra tights, ta på gummistövlar etc. etc.
Fönar mitt hår. Nöjer mig med att gå bort i torrt hår. Hinner inte/orkar inte fixa något med det. Byter kläder till ett par pösiga jeans.  Ett barn vägrar byta tröja full med brunsås. Väljer mina strider och väljer just nu inte denna.

Kommer iväg på rekordtid. Alla torra. Stora barn med varsitt paraply. Lyckan är total.