Hej sa Petronella!
Torsdagen den 19 september
Strukturerad och piffig beger jag mig till förskolan för att hämta. Vi ska leka ute och sedan gå direkt hem till kompisar på lek och fika. En långsam stilla promenad med lite lek. Börjar bra. Lite dropp. Barnen leker. Lite mer dropp. Bebis nöjd i vagnen. Alla nöjda. Dropp dropp. Stora barn tar av skorna för att det då går lättare att klättra upp i rutschkanan.
- Mamma det är blött här!
Dropp dropp dropp. Barn fortsätter klättra.
Ser upp mot himlen och inser att detta inte längre går att ignorera. Det tar oss 7 minuter att gå hem i rask takt. Haglet är som spikar på oss. Treåring gråter och skriker aj. Bebis gråter. Femåring säger också aj men håller sig mycket stabil och kämpar på. Mamma håller sig stabil. Tänker att det kommer ta en timme hemma innan vi kommer iväg igen.
Alla (och då menar jag faktiskt alla) kläder måste av när vi kommit hem. Bebis sitter ute i vagnen under regnskydd och gråter. Jag går ut typ varje minut och stoppar in nappen medan jag ger order på det mjukaste sätt jag i nuläget kan.
- Hämta torra tights, ta på gummistövlar etc. etc.
Fönar mitt hår. Nöjer mig med att gå bort i torrt hår. Hinner inte/orkar inte fixa något med det. Byter kläder till ett par pösiga jeans. Ett barn vägrar byta tröja full med brunsås. Väljer mina strider och väljer just nu inte denna.
Kommer iväg på rekordtid. Alla torra. Stora barn med varsitt paraply. Lyckan är total.
