enstundsomdenna.blogg.se

När rummet i det egna huset plötsligt inte heter sitt vanliga namn utan helt plötsligt av barnen kallas för ”byggarrummet” då vet man att det dragit ut på tiden. När det är klart (typ tre dagar före julafton) och man inser att man renoverat ett enda litet rum och det har tagit nästan en hel årstid så måste man sända varma tankar och lyckönskningar och lyfta på hatten för familjerna i husen med de ständiga högarna. Man måste ta nya promenader med sin vän förbi husen och från gatan glädjas åt att högarna förändras vilket betyder att arbetet går framåt. Man måste beundra och prata med andra människor som inte heller direkt känner personerna i husen om hur fint det verkar bli. Ja det måste man!

När magsjukan kom till oss

 

Jag är så tacksam över att denna vy är över för denna gång.

Jag är så tacksam över att jag fick ligga en hel dag i vägrät ställning på en madrass i en källare och ha lite egentid. Jag är så tacksam för att de första ord min man säger, när jag framåt sextiden på kvällen släpar mig uppför trappan, är att han också mår illa. Dessa ord följs av treåringens ord om magont. Jag är så tacksam över att vi får alla barn i säng och att jag hinner vila några timmar innan treåringen kräks. Jag är så tacksam över att vi har många extra täcken och kuddar och en fungerande tvättmaskin då hinken vid sängen aldrig hinner komma till användning de fyra gånger treåringen kräks på natten. Jag är så tacksam över att ettåringen bestämmer sig för att ha lite vaken tid just denna natt mellan kl 3 och 5. Jag är så tacksam över att vi vaknar som vrak dagen efter. Jag är så tacksam över att jag nu vet hur det blir om man lägger in ett lakan med en hel spya på i en tvättmaskin. Jag är så tacksam över att ettåringen drabbas av feber och går runt som en gnällig liten het kamin hela dagen. Jag är så tacksam över påminnelsen att det snart är jul som jag får då en granne kommer inkörande på gatan med en gran på biltaket. Jag är så tacksam över att vårt stökiga hem förvandlas till misär och på vissa håll till en sanitär olägenhet. Jag är hela dagen tacksam över att tvättmaskinen fungerar men konstaterar att detta berg fortfarande återstår på kvällen fast tvättmaskinen rullat hela dagen.

 

Jag är så tacksam! SÅÅÅÅÅ TACKSAM!!! 

När jag landar i huvudstaden...

... blir jag rädd flera dagar i förväg då jag ser en film på tv. Just huvudstaden, någon östlig maffia och svenska kriminella nätverk är centrala inslag. Detta blandas med vanliga hederliga svenskar som råkar vara på fel ställe när maffian ska göra upp med de svenska skurkarna (som jämfört med maffian plötsligt känns nära gruppen vanliga hederliga svenskar). Jag ångrar att jag sett filmen men inser att det inte finns någon återvändo till resan – är man anmäld till kurs så är man. Jag inser att det faktum att jag är mamma är den enda orsaken till rädslan som för några år sedan skulle kännas helt obekant. När en mamma åker bort kan hon ofta tänka mycket på hur det skulle bli om hon aldrig kommer hem.

... blir tåget försenat på grund av att en person just denna decemberdag bestämmer sig för att nu ska livet ta slut. Ett självmord på den väg där vi ska fram räcker för tankar om livets förgänglighet och den sköra människan under många dagar framöver.

... blir jag på tåget utsatt för en obehaglig händelse då en berusad man bestämmer sig för att slå sig ner precis bredvid mig. Han intresserar sig lite för mycket av vad jag skriver på min dator och jag vet inte om det är störst risk att han kommer bestämma sig för mig eller datorn som attackmål. Han säger något om att jag pratar osammanhängande. Eftersom jag inte säger så mycket alls så kan det mycket väl vara så att han uppfattar sina egna ord som just osammanhängande. Mannen lämnar mig efter att jag upplyst honom om att vi sitter i tyst avdelning. Han tackar mig SÅÅÅÅ mycket för att jag upplyst honom. Något senare på resan sparkar han i dörrar och skriker och gormar på olika ställen på tåget. När han sparkar på toalettdörren i den vagn där jag sitter känner jag att det inte är läge att påminna om det där med tyst avdelning. Jag försöker istället göra mig så liten som möjligt så att han inte ska känna igen mig och komma på att vi tidigare haft trevligt. Mannen slängs av i Södertälje.

... funderar jag massor första kvällen på att jag verkligen bott här en period och tänker på hur det skulle blivit om jag stannat kvar. Jag känner mig så tacksam över min lilla idyll hemma men inser samtidigt att om jag inte gjort det valet hade jag troligen tänkt tvärtom.

... tittar jag ut från mitt fönster. Vyn är precis så där ”stockholmig” som den ska vara. Enligt mig är det Stockholm när man ser huset på andra sidan som ett dockhus. Man kan se rätt in och ingen bryr sig för de har ändå ingen aning om vem som bor på andra sidan. Adventsljusstakar och stjärnor gör vyn varm och underbar. Jag tänker att alla de som springer till tunnelbanan och är väldigt noga med vilken sida man ska stå på i rulltrappan har ett andningshål i sina hem. Jag ser neddragna rullgardiner med myslampor som blänker igenom längst ner och vet att där inne ligger de minsta. Efter bara några timmar hemifrån längtar jag hem till sovande barn så att det värker i hjärtat.

... lämnar jag hotellet för ”mamma-är-borta-och-behöver-en-pocketbok-eller-tidning-och-till-det-godis”. Klockan är mitt på kvällen – varken tidigt eller sent. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag är rädd, arg eller konfunderad över det ganska stora gäng med killar i 20-årsåldern jag möter. De skriker allt annat än smickrande saker om det andra könet medan de vandrar gatan fram. Jag kan inte heller bestämma mig för om jag är rädd, arg eller konfunderad över de tjejer som följer tätt i deras hälar – småpratande med varandra – som att det var den naturligaste sak i världen att gå hack i häl med personer som skriker så.

... vandrar jag tillbaka till hotellet och ser en liten kvarterskrog. Jag tänker på haket "Tre vänner" i Midsommarkransen där jag satt mer än en gång under min tid i huvudstaden. Det var verkligen en äkta sylta där många viktiga livshändelser ventilerades.

... ställer jag klockan, tittar lite till på dockhuset på andra sidan gatan, kollar så att jag ställde klockan, läser flera kapitel i min nya pocketbok, släcker lampan och kollar så att jag VERKLIGEN ställde klockan. Sedan passar jag på att sova gott och djupt! När en mamma åker bort kan hon ofta tänka mycket på hur mycket hon ska passa på att sova!