Genom natten med en vän
Söndagen den 29 september
For genom det småländska mörkret igår med en nära vän. Det var en kväll av bomull - samtalet var som balsam för själen. Universums storhet – blir man rädd eller befriad av att tänka på det? Allt får andra perspektiv när jag tänker på att det är 38 000 mil till månen och det är ändå mer greppbart än övriga universum. Med en rymdintresserad son lever jag nu dagligen med fakta som att solen kommer brinna i 4 miljarder år till, hur man egentligen går på toaletten i rymden och att det finns det som kallas hav på månen för att man förr trodde sig se hav där från jorden. Ett av ”haven” heter Stillhetens hav. Stillhet passar bra in på det som kvällen bjuder på. Åhhh jag vill aldrig vara framme!
Allra mest handlar vårt samtal om våra barn och vårt möte med dem. Vi funderar kring föräldraskap och vad vi önskar att barnen minns och tar med sig. Vi berättar vad vi lär oss av dem och hur vi ständigt ständigt ständigt försöker stärka deras självkänsla och möta deras nyfikenhet.
Vi pratar om jobbiga perioder och stunder i livet och hur det av en slump kan bli så att människor som korsar vår väg kan vara de som vi delar detta med. Att man kan komma någon nära under en period – en person som bara råkade finnas där och plötsligt blir den som får veta allt, medan man inte orkar, eller hinner, lyfta telefonen och berätta för sina närmsta vänner. Vi tänker på alla fantastiska möten som för oss framåt.
När jag kommer hem är jag mer rofylld och tankad med energi än på väldigt länge. Jag äger världen, jag låter stjärnorna blinka över mig och jag kikar på månen – kanske ser jag Stillhetens hav eller Klarhetens hav från min lilla plats på jorden. Jag säger god natt till universum och i hjärtat tackar jag livet för den bästa stunden på länge!
