Tjuv och polis i våra kvarter
Fredagen den 26 september 2013
ca kl 11
Tar för första gången beslutet att lämna stort barn ensamt hemma en ytte ytte pytte stund. Ärendet tar max 15 minuter och mycket troligt kortare tid. Vi ska förflytta oss två gator ner till macken och hämta ett paket. Går iväg med två barn. Stort barn slänger sig i panik mot rutan när vi går och skriker mitt namn. Rusar in och väntar mig att han ska ha ångrat sitt beslut och vill följa med. Nehej då, han undrar bara var ipaden är…
Åtta minuter senare är vi tillbaka i hemmet. Alla nöjda och glada. Moder glädjer sig. Barn känner sig stort.
Ca kl 16
Polisbil stannar i parken nära vårt hus. Polis kliver ut och tar ut sin hund. Hmmm ska han rasta hunden? Hunden är helt klart på uppdrag, sniffar sig fram och stannar lite vid vår häck och sniffar lite extra. Polis ser inte ut att vara intresserad av nyfikna kvinnor i trädgårdar. Tar dock beslutet att ändå fråga. Det här är ju liksom lite för intressant. De letar tjuvgods minsann. Två inbrottstjuvar greps tidigare på dagen. De har flytt genom vår park och gripits alldeles i närheten. Under denna flykt har de både gömt sig i högt gräs och gömt sitt tjuvgods. Polisen var mycket mer intresserad av att prata med kvinnor i trädgårdar än vad man först kunde tro. Till barns stora glädje står det en riktig polis med en riktig polishund och pratar med mamma. När hände allt detta då? Idag klockan 11.
Tänker febrilt. Trött hjärna maler igång.
Steg ett: Hjärnan inser att vi varit lediga hela dagen. Vad gjorde vi kl 11?
Steg två: Hjärnan inser att vi då var och gjorde det där ärendet…. Hmmm… Vänta nu…
Steg tre: Hjärnan och hjärtat och hela kroppen frågar sig febrilt om det inte var någon som var ensam hemma. Säger inte till polisen att jag lämnar barn ensamma hemma.
Steg fyra när polisen gått och uppståndelsen lagt sig: Hjärnan inser att vi är tillbaka till ruta ett. "Vi måste göra ett ärende och ALLA, jag menar ALLA, måste klä på sig!"
