Det som göms i snö...
Om man ska sommarprata är det helt klart en fördel att ha upplevt en mycket trasslig (för att inte säga fruktansvärd) barndom eller att man är en sådan där person som viger sitt liv åt att arbeta i flyktingläger. Man kan också bestämma sig för att bli bäst på att vika pappersstjärnor och åka till New York utan pengar på fickan. Efter några slitiga år (som beskrivs som de bästa i ens liv) får man pris efter pris och öppnar butik efter butik runt om i världen. Sedan kan man besöka Sverige och sommarprata en sväng - liksom på språng mellan USA och Japan. En och annan dödlig sjukdom som man överlevt eller ännu hemskare saker, som jag inte ens vill skriva om här, är också en tillgång i sammanhanget (även om jag vet att de flesta, så även jag, helst skulle klara sig utan de händelserna och därmed aldrig sommarprata).
Pratar om ämnet med en vän. Hon säger att hon tycker att mitt sommarprat skulle handla om sådant som att jag faktiskt slängt ut mina barns tandborstar i snön vid ett tillfälle då de inte ville borsta tänderna.
- Ehhh jaha? Skulle jag? Varför då?
Vill helst glömma denna episod som genomsyras av dåligt föräldraskap. Skyller på att jag var ganska nybliven trebarnsmor och att jag var väldigt trött på snö, mycket kläder och utflykter.
Min vän tror att många behöver höra att det inte är perfekt hemma hos alla och att det faktiskt brister ibland.
Händelsen med tandborstarna är kanske väldigt komisk om man frågar den granne som vid tillfället stod och pratade med min man (som av någon anledning hade ansvaret att packa bilen och inte ansvaret inomhus). Det hon såg var en kvinna i morgonrock som öppnade fönstret och bad sin man leta upp tandborstarna i snön. Nu hade barnen efter några minuter insett allvaret kring tandtroll och att de ALDRIG skulle återse sina fina tandborstar. Det grannen sedan hör är när kvinnan säger:
- Ehh ja… det är jag själv som slängt ut dem!
Jag vet inte varför jag inbillade mig att denna information skulle få situationen att på minsta lilla sätt se bättre ut.
Händelsen är egentligen inte alls komisk, utan snarare tragisk. Om kvinnan haft tillit till sina barns kompetens vilket Jesper Juul förordar så hade hon aldrig hamnat i situationen. Då hade inte heller samma kvinna behövt slänga ett par raggsockar i en papperskorg i församlingshemmet några veckor tidigare.
Pratar om ämnet med en vän. Hon säger att hon tycker att mitt sommarprat skulle handla om sådant som att jag faktiskt slängt ut mina barns tandborstar i snön vid ett tillfälle då de inte ville borsta tänderna.
- Ehhh jaha? Skulle jag? Varför då?
Vill helst glömma denna episod som genomsyras av dåligt föräldraskap. Skyller på att jag var ganska nybliven trebarnsmor och att jag var väldigt trött på snö, mycket kläder och utflykter.
Min vän tror att många behöver höra att det inte är perfekt hemma hos alla och att det faktiskt brister ibland.
Händelsen med tandborstarna är kanske väldigt komisk om man frågar den granne som vid tillfället stod och pratade med min man (som av någon anledning hade ansvaret att packa bilen och inte ansvaret inomhus). Det hon såg var en kvinna i morgonrock som öppnade fönstret och bad sin man leta upp tandborstarna i snön. Nu hade barnen efter några minuter insett allvaret kring tandtroll och att de ALDRIG skulle återse sina fina tandborstar. Det grannen sedan hör är när kvinnan säger:
- Ehh ja… det är jag själv som slängt ut dem!
Jag vet inte varför jag inbillade mig att denna information skulle få situationen att på minsta lilla sätt se bättre ut.
Händelsen är egentligen inte alls komisk, utan snarare tragisk. Om kvinnan haft tillit till sina barns kompetens vilket Jesper Juul förordar så hade hon aldrig hamnat i situationen. Då hade inte heller samma kvinna behövt slänga ett par raggsockar i en papperskorg i församlingshemmet några veckor tidigare.
