Provocerande magi
En dag i oktober
En dag den här månaden hände något förvånande - ja nästan chockartat. Barn önskar när vi är på stan att vi ska äta lunch på café. Mamma tänker - en femåring, en treåring, en krypglad bebis och så en mamma. Att äta är lugnast hemma det råder INGA tvivel om detta. En del bestiger berg och cyklar till andra världsdelar så jag bestämmer mig för att kasta mig ut i det okända.
Bebis somnar, treåring och femåring beställer pannkakor och sätter sig i en barnhörna och tittar på film. Jag äter en sallad. Det är lugnt och tyst. Jag sitter ensam vid mitt bord. Jag tar en kopp kaffe. Alla nöjda på sitt håll. Tänker att jag skulle haft med mig en bok. Tar upp min telefon och tittar runt på lite bloggar och facebook. Känner blickarna från några personer. Onda ögat får jag faktiskt. Det de ser är en liten liten stund av mitt liv. De ser en mamma som är på café med tre barn. Hon bryr sig inte om barnen ett smack utan har satt dem framför en film med varsitt fat pannkakor. Hon hänger över sin telefon som att det är en juvel. Hon engagerar sig inte i filmen för att sedan kunna tala med barnen om den.
Med tanke på den spridning ett inlägg om att föräldrar ska lägga ner sina telefoner när de är med sina barn har fått den senaste tiden så inser jag att jag just där och då är en livs levande provokation. Det jag själv upplever kan närmast liknas vid magi. Efter att jag tagit beslutet att inte ställa mig upp och skrika ut hur länge sedan det var något liknande inträffade så återgår jag till telefonen. Tidigare samma vecka har jag umgåtts och lekt med mina barn i timtal. Jag har njutit av att vara med dem. Jag har sett dem glada på gympagolvet. Vi har byggt tillsammans med lego. Vi har gjort potatismos ihop och hjälpts åt att duka bordet. Jag har gungat dem, haft med varm choklad till parken och pysslat med dem. Just nu gläds jag åt att de en liten liten stund sitter tillsammans och äter pannkakor. De kommer bara till mig när de behöver gå på toaletten. Det blir fyra toalettbesök under den dryga timme vi sitter på cafét. Dessa små besök med varierat antal personer som ska med in på toaletten får ju då räknas bort från den magiska tiden jag upplever. Jag går till dem tre gånger för att på nära håll se hur de har det. Detta räknas in i magin då jag ser att de har det bra och trivs med varandra och miljön. Jag tankar energi för ännu en eftermiddag hemma då jag ska se dem och umgås med dem och trivas tillsammans med dem.
En dag den här månaden hände något förvånande - ja nästan chockartat. Barn önskar när vi är på stan att vi ska äta lunch på café. Mamma tänker - en femåring, en treåring, en krypglad bebis och så en mamma. Att äta är lugnast hemma det råder INGA tvivel om detta. En del bestiger berg och cyklar till andra världsdelar så jag bestämmer mig för att kasta mig ut i det okända.
Bebis somnar, treåring och femåring beställer pannkakor och sätter sig i en barnhörna och tittar på film. Jag äter en sallad. Det är lugnt och tyst. Jag sitter ensam vid mitt bord. Jag tar en kopp kaffe. Alla nöjda på sitt håll. Tänker att jag skulle haft med mig en bok. Tar upp min telefon och tittar runt på lite bloggar och facebook. Känner blickarna från några personer. Onda ögat får jag faktiskt. Det de ser är en liten liten stund av mitt liv. De ser en mamma som är på café med tre barn. Hon bryr sig inte om barnen ett smack utan har satt dem framför en film med varsitt fat pannkakor. Hon hänger över sin telefon som att det är en juvel. Hon engagerar sig inte i filmen för att sedan kunna tala med barnen om den.
Med tanke på den spridning ett inlägg om att föräldrar ska lägga ner sina telefoner när de är med sina barn har fått den senaste tiden så inser jag att jag just där och då är en livs levande provokation. Det jag själv upplever kan närmast liknas vid magi. Efter att jag tagit beslutet att inte ställa mig upp och skrika ut hur länge sedan det var något liknande inträffade så återgår jag till telefonen. Tidigare samma vecka har jag umgåtts och lekt med mina barn i timtal. Jag har njutit av att vara med dem. Jag har sett dem glada på gympagolvet. Vi har byggt tillsammans med lego. Vi har gjort potatismos ihop och hjälpts åt att duka bordet. Jag har gungat dem, haft med varm choklad till parken och pysslat med dem. Just nu gläds jag åt att de en liten liten stund sitter tillsammans och äter pannkakor. De kommer bara till mig när de behöver gå på toaletten. Det blir fyra toalettbesök under den dryga timme vi sitter på cafét. Dessa små besök med varierat antal personer som ska med in på toaletten får ju då räknas bort från den magiska tiden jag upplever. Jag går till dem tre gånger för att på nära håll se hur de har det. Detta räknas in i magin då jag ser att de har det bra och trivs med varandra och miljön. Jag tankar energi för ännu en eftermiddag hemma då jag ska se dem och umgås med dem och trivas tillsammans med dem.
