enstundsomdenna.blogg.se

I morgon är det lördag och då kan man, om man vid en snabb utvärdering på fredagskvällen tycker att det behövs, göra lite vårfint på trappan.

När rummet i det egna huset plötsligt inte heter sitt vanliga namn utan helt plötsligt av barnen kallas för ”byggarrummet” då vet man att det dragit ut på tiden. När det är klart (typ tre dagar före julafton) och man inser att man renoverat ett enda litet rum och det har tagit nästan en hel årstid så måste man sända varma tankar och lyckönskningar och lyfta på hatten för familjerna i husen med de ständiga högarna. Man måste ta nya promenader med sin vän förbi husen och från gatan glädjas åt att högarna förändras vilket betyder att arbetet går framåt. Man måste beundra och prata med andra människor som inte heller direkt känner personerna i husen om hur fint det verkar bli. Ja det måste man!

När magsjukan kom till oss

 

Jag är så tacksam över att denna vy är över för denna gång.

Jag är så tacksam över att jag fick ligga en hel dag i vägrät ställning på en madrass i en källare och ha lite egentid. Jag är så tacksam för att de första ord min man säger, när jag framåt sextiden på kvällen släpar mig uppför trappan, är att han också mår illa. Dessa ord följs av treåringens ord om magont. Jag är så tacksam över att vi får alla barn i säng och att jag hinner vila några timmar innan treåringen kräks. Jag är så tacksam över att vi har många extra täcken och kuddar och en fungerande tvättmaskin då hinken vid sängen aldrig hinner komma till användning de fyra gånger treåringen kräks på natten. Jag är så tacksam över att ettåringen bestämmer sig för att ha lite vaken tid just denna natt mellan kl 3 och 5. Jag är så tacksam över att vi vaknar som vrak dagen efter. Jag är så tacksam över att jag nu vet hur det blir om man lägger in ett lakan med en hel spya på i en tvättmaskin. Jag är så tacksam över att ettåringen drabbas av feber och går runt som en gnällig liten het kamin hela dagen. Jag är så tacksam över påminnelsen att det snart är jul som jag får då en granne kommer inkörande på gatan med en gran på biltaket. Jag är så tacksam över att vårt stökiga hem förvandlas till misär och på vissa håll till en sanitär olägenhet. Jag är hela dagen tacksam över att tvättmaskinen fungerar men konstaterar att detta berg fortfarande återstår på kvällen fast tvättmaskinen rullat hela dagen.

 

Jag är så tacksam! SÅÅÅÅÅ TACKSAM!!! 

När jag landar i huvudstaden...

... blir jag rädd flera dagar i förväg då jag ser en film på tv. Just huvudstaden, någon östlig maffia och svenska kriminella nätverk är centrala inslag. Detta blandas med vanliga hederliga svenskar som råkar vara på fel ställe när maffian ska göra upp med de svenska skurkarna (som jämfört med maffian plötsligt känns nära gruppen vanliga hederliga svenskar). Jag ångrar att jag sett filmen men inser att det inte finns någon återvändo till resan – är man anmäld till kurs så är man. Jag inser att det faktum att jag är mamma är den enda orsaken till rädslan som för några år sedan skulle kännas helt obekant. När en mamma åker bort kan hon ofta tänka mycket på hur det skulle bli om hon aldrig kommer hem.

... blir tåget försenat på grund av att en person just denna decemberdag bestämmer sig för att nu ska livet ta slut. Ett självmord på den väg där vi ska fram räcker för tankar om livets förgänglighet och den sköra människan under många dagar framöver.

... blir jag på tåget utsatt för en obehaglig händelse då en berusad man bestämmer sig för att slå sig ner precis bredvid mig. Han intresserar sig lite för mycket av vad jag skriver på min dator och jag vet inte om det är störst risk att han kommer bestämma sig för mig eller datorn som attackmål. Han säger något om att jag pratar osammanhängande. Eftersom jag inte säger så mycket alls så kan det mycket väl vara så att han uppfattar sina egna ord som just osammanhängande. Mannen lämnar mig efter att jag upplyst honom om att vi sitter i tyst avdelning. Han tackar mig SÅÅÅÅ mycket för att jag upplyst honom. Något senare på resan sparkar han i dörrar och skriker och gormar på olika ställen på tåget. När han sparkar på toalettdörren i den vagn där jag sitter känner jag att det inte är läge att påminna om det där med tyst avdelning. Jag försöker istället göra mig så liten som möjligt så att han inte ska känna igen mig och komma på att vi tidigare haft trevligt. Mannen slängs av i Södertälje.

... funderar jag massor första kvällen på att jag verkligen bott här en period och tänker på hur det skulle blivit om jag stannat kvar. Jag känner mig så tacksam över min lilla idyll hemma men inser samtidigt att om jag inte gjort det valet hade jag troligen tänkt tvärtom.

... tittar jag ut från mitt fönster. Vyn är precis så där ”stockholmig” som den ska vara. Enligt mig är det Stockholm när man ser huset på andra sidan som ett dockhus. Man kan se rätt in och ingen bryr sig för de har ändå ingen aning om vem som bor på andra sidan. Adventsljusstakar och stjärnor gör vyn varm och underbar. Jag tänker att alla de som springer till tunnelbanan och är väldigt noga med vilken sida man ska stå på i rulltrappan har ett andningshål i sina hem. Jag ser neddragna rullgardiner med myslampor som blänker igenom längst ner och vet att där inne ligger de minsta. Efter bara några timmar hemifrån längtar jag hem till sovande barn så att det värker i hjärtat.

... lämnar jag hotellet för ”mamma-är-borta-och-behöver-en-pocketbok-eller-tidning-och-till-det-godis”. Klockan är mitt på kvällen – varken tidigt eller sent. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag är rädd, arg eller konfunderad över det ganska stora gäng med killar i 20-årsåldern jag möter. De skriker allt annat än smickrande saker om det andra könet medan de vandrar gatan fram. Jag kan inte heller bestämma mig för om jag är rädd, arg eller konfunderad över de tjejer som följer tätt i deras hälar – småpratande med varandra – som att det var den naturligaste sak i världen att gå hack i häl med personer som skriker så.

... vandrar jag tillbaka till hotellet och ser en liten kvarterskrog. Jag tänker på haket "Tre vänner" i Midsommarkransen där jag satt mer än en gång under min tid i huvudstaden. Det var verkligen en äkta sylta där många viktiga livshändelser ventilerades.

... ställer jag klockan, tittar lite till på dockhuset på andra sidan gatan, kollar så att jag ställde klockan, läser flera kapitel i min nya pocketbok, släcker lampan och kollar så att jag VERKLIGEN ställde klockan. Sedan passar jag på att sova gott och djupt! När en mamma åker bort kan hon ofta tänka mycket på hur mycket hon ska passa på att sova!

En vardag i november

Deltar i nätundersökning om resor. De undrar om jag gjort några resor som varat mer än två timmar det senaste året.
Ja det har ju blivit ganska många om man tänker efter. Minns packningar, bilresor, mysiga fikastunder, mindre mysiga fikastunder, stopp i lekparker på platser som jag inte visste fanns, kräkhistorier, små pysselpåsar... 

De undrar också om jag vid någon av dessa tillfällen åkt tåg.
Mmmmm, det får bli alternativet JA på den frågan.

Efter detta är det helt fokus på tåg så det var tydligen hela syftet med undersökningen. 

De undrar hur många personer vi varit i ressällskapet.
Få se nu, det får bli svaret 5.

De undrar hur många i ressällskapet som var 0-5 år.
Räkna räkna. Det får blir 3.

De undrar nu vad jag ägnade mig åt på resan. Alternativen är

• Vilade
• Arbetade
• Läste
• Sightseeing
• Umgicks

Stirrar på alternativen och bestämmer mig, delvis med hjälp av uteslutningsmetoden, efter en stund för att Umgicks får bli det rätta svaret. Det lät så fridfullt först så jag tänkte att det inte kan vara ett alternativ för min familjs resa. Reflekterar sedan hela dagen över att umgänge kan klä sig i olika skepnader.

Nu undrar de hur jag hanterar oförutsedda händelser. Det är förtydligat med att det gäller när något ”går utanför planen”. Man kan välja på en skala där de yttersta alternativen är "Jag tar det med ro" respektive "Jag stressar upp mig".
Det är nu jag måste tänka att detta är en undersökning och de vill veta hur det faktiskt är. De vill inte veta hur jag vill att det ska vara. Det får bli nära en av ytterligheterna.

En tågsituation fylld av stress inträffade i London redan när jag var fem år. Min mamma hade tagit med sig mig och mina två äldre bröder på en månads lång vistelse i England (ja just det – en mamma, tre barn, en månad…). När vi väntade på tåget skulle vi göra något så festligt som att köpa en chokladkaka i en automat. Mamma stoppar i pengar. Sedan skulle man liksom trycka till på en metallåda och i den skulle chokladkakan ligga. Mamma trycker, storebror trycker, alla som når upp trycker. Jag ser allt liksom lite nerifrån. Tåget rullar in i raketfart. Tryck tryck tryck! Det är nu någon slags panikstämning. Dörrarna på tåget öppnas. Det ropas i högtalare. Det ropas i familjen. Beslut får till slut tas om att chokladkakan får lämnas kvar. Alla rusar mot tåget. Detta har medfört två saker. Jag är alltid i god tid till tåg och jag blir fortfarande förvånad varje gång det funkar att handla i en automat.

Efter denna lilla tillbakablick i livet fortsätter jag nu undersökningen. Nästa fråga handlar om ifall jag skulle vilja ha möjlighet att boka barnfri vagn.
Ehh jamen det vore väl fantastiskt.

Sedan fortsätter det med hur mycket jag skulle vara beredd att betala för lugn och ro på resan. Det dyraste alternativet är 150 kronor. 
Nämen det här är ju som hittat. Skulle detta funka så skulle vi ju kunna åka tåg lite för nöjes skull bara jag och barnen. 

På frågan om jag vill sitta med likasinnade bara måste jag svara JA. Jag är SÅ nyfiken på hur de ska ta reda på så mycket om oss resenärer och våra sinnen.
Likasinnad = meningsfrände, likatänkande, själsfrände
Tänk att susa fram på ett tåg och hitta en själsfrände.

Får också frågan om det är viktigt för mig med bra stöd för rygg och svank. 
Ehhh, hinner man känna det? Nej, det är nog inte så viktigt. 

Det här gick ju som smort. Dags för sista frågan som handlar om barn som skriker på tåget. I solidaritet med alla barnfamiljer svarar jag att jag inte upplever någon som helst värdeminskning av barnskrik. 

 Klockan 5.50 blir det välling till minsting och alvedon till kaminhet 5-åring. 

 Minsting inventerar bland annat påsar, smörgåspapper och formar. Detta är en bråkdel av det som totalt inventeras under dagen.

 Klockan masar sig fram. Dagen är geggig. Kvällen är vår vän. Gubben Feber är kvar men låter barnen sova. Plockar ihop allt som minsting inventerat under dagen så att han kan gå ungefär samma vända i morgon. Plockar också ihop dagens skörd av glas från alla möjliga och omöjliga ställen.

En dag i den småländska hösten

Ibland klaffar allt. Så var det när vi åkte till Astrid Lindgrens Värld på höstmarknad.

• Vi kommer (nästan) iväg i tid. Tack för vintertiden som ger oss en extra morgontimme att packa ihop allt på. KLAFF!
• Emil med familj, Rasmus och Luffaren tar emot med sång när vi kommer innanför grindarna. KLAFF!
• Vi vandrar runt lika idylliska som familjen på Bråkmakargatan hemma hos Lotta och tant Berg. KLAFF!
• Det är en varm höstdag och vi har frukt och bullar med oss som vi äter i solsken. KLAFF!
• Vi busar runt i Villa Villekulla och minstingen testar Herr Nilssons säng. Så söt! KLAFF!
• Stora barn leker vid Kurrekurreduttön och föräldrarna hinner prata. KLAFF!
• Moder är tacksam över att barn hört fel och tror att Pippis pappa är ”Leverkung” och inget annat. Bara en tidsfråga men KLAFF!
• Bullerbyn, Mattisborgen, Junibacken. KLAFF KLAFF KLAFF!
• Små flottar i vatten. Stort barn drar mindre barn idylliskt över vatten. Ingen blir blöt. KLAFF!
• Lek hos Karlsson på taket. KLAFF!
• När vi sätter oss för att äta kommer ingen mindre än Pippi, Kapten Långstrump och en matros och sätter sig vid bordet bredvid. Levande teater och skrattande familj. KLAFF!
• Jag sätter en kycklingbit i halsen, grips av panik men får upp den utan hjälp. KLAFF!
• Hela familjen sitter i en sagovagn och upplever Saltkråkan. Drömmarna går till sommaren. Det bästa på hela dagen enligt ett barn. KLAFF!
• Leker hos Emil. Jag hinner inte mer än se att det faktiskt finns en hasp från insidan i snickarboden förrän ett barn haspar in sig. Kanske inte KLAFF! Alla kommer med därifrån så KLAFF ändå!
• Leker hos Nils Karlsson Pyssling, tar oss fram på inte-stöta-marken-banan och inköper små trevliga saker på marknaden medan mörkret sänker sig. Små eldar lyser upp kvällen. KLAFF!
• Besöker pizzeria i Vimmerby. Alla barn gnälliga innan vi hittar en som passar oss. 30 sekunders överläggning med maken utanför pizzerian om huruvida det är bra eller dåligt att vi är de enda gästerna. Jag tänker att det är bra att de enda som kommer höra de gnälliga barnen är vi och de som faktiskt får betalt för att vi sitter där. Maken pratar något om omsättning på maten. Intag av pizza höjer humöret på alla. KLAFF!
• Barn somnar i ”rätt” tid i bilen för att vi redan på dag 1 ska kunna känna att vi anpassat oss till vintertiden. KLAFF!

Säger bara KLAFF och hej vad roligt vi hade!

När någon ska fylla 1 år…

… kan man bege sig tillsammans med tre barn till en butik för att köpa present.
Butiken kan enligt namnet handla med musikvaror i Småland. Där kan man köpa en bongotrumma. Man kan inom sig höra röster från andra vad gäller inköp av trumma och att man faktiskt får skylla sig själv. Man kan ha sett sin minsting spela trumma på kyrkans barnstunder och tänka att det är den enda rätta presenten. Femåring kan gentlemannamässigt hålla upp dörren för mamma med vagnekipage. Damen i affären kan komma att tycka mycket om mor och barn. Barnen kan artigt fråga om en tuba och damen kan glatt visa. Man kan se på damen att hon ser en framtid för musiken. Man kan berätta för damen att hon är på väg att ta 50 kronor för lite betalt. Då kan hon nästan tappa fattningen över ärligheten och man kan få höra att  ”Alla är inte som du”. Man kan känna sig som moder Teresa med väluppfostrade barn. När man ska ut ur affären kan femåring vilja visa upp en annan sida. Han kan hålla emot dörren utifrån och den kan vara svår att putta upp när man har en vagn med en ettåring, en treåring stående på bräda och en låda med en bongotrumma som last. Det kan komma en tant som ska in i affären och försöka tala femåring tillrätta. Motståndet kan nu plötsligt bli ännu större.  Man kan känna att damen i affären har omvärderat sina tankar och nu ser något helt annat än moder Teresa med väluppfostrade barn. Man kan få tacka nej till hjälp från annan mamma (med något äldre barn som ser väldigt ordentliga ut och troligen är i affären för att köpa bättre stråkar till sina fioler). Man kan känna att man till slut nästan ramlar ut huller om buller på trottoaren. Man kan börja promenera hemåt. Halvvägs kan man börja skratta och inte kunna sluta.

… kan man känna glädje över att inte ha någon bebis i familjen längre.

… kan man känna ångest över att inte ha någon bebis i familjen längre.

… kan man gå till frisören för att bli fin till kalaset.
Man kan tänka att det inte gör något att den enda tid man fick var när frisören under färgningen skulle klippa en annan kund. Man kan därför grundligt hinna läsa kungligt skvaller. Man kan läsa om Martina Haags skilsmässa och fundera på hur smart det egentligen är att hänga ut sitt privatliv på exempelvis en blogg som heter ”enstundsomdenna”. Man kan hinna dricka kaffe och äta en chokladbit.

… kan man på väg från frisören inse att man lovat att vara hemma först om 20 minuter.
Man kan inse att man inte har någon tid att spilla och springa till liten butik med dyra kläder. Man kan hoppas på att man inte träffar någon man känner så att tiden går till spillo. Man kan ändå råka träffa någon man känner och genast göra bedömningen att ett snabbt och trevligt och glatt hej räcker väl. Man kan när man springer in i butiken se något om 20% och känna att nu luktar det fynd. Man kan prova många plagg i en rasande fart och komma ut med en välfylld påse. Man kan tänka att det måste vara en butiksinnehavares största dröm att få in en kund som känner ett stort behov av nytt men inte hinner gå till fler affärer.

… kan man skicka ett sms hem och utan att direkt ljuga kan man få det att låta som att man fortfarande är kvar hos frisören.
Då kan man hinna springa till en skoaffär och prova tre par skor. Man kan bestämma sig för att det finns gränser för snabb shopping och inte köpa något. Man kan cykla hem i en rasande fart för att maken ska hinna till byggvaruhuset innan det stänger. När man kommer hem kan man få information om att inköp till bygget kan vänta tills i morgon. Man kan bli arg och tänka på outrättat skoinköp. Man kan säga att ”nu har jag cyklat på som en idiot för att hinna hem”.

… kan man få en fråga från sin 5-åring på kvällen.
Frågan kan vara: ”Mamma varför cyklade du på en idiot?”

… kan man byta jobbdag för att vara i hemmets vrå på den stora dagen då minstingen blir 1 år.

… kan man köpa en bok i present.
Den kan på ett pedagogiskt sätt visa vad det betyder att fylla år. Man kan tänka att man från och med nu ska läsa mer för lillebror – lika mycket som för de andra barnen i tidig ålder.

... kan man tänka att man struntar i figurtårta fastän de andra barnen fått det på sina 1-årskalas. 
Man kan veta innerst inne att barnet inte far illa av det i stunden men man kan fundera på framtida syskonbråk och vikten av rättvisa. Efter noga överväganden kan man komma fram till att figurtårta får vänta till 2-årsdagen.

… kan man försöka minnas tillbaka.
Man kan fundera på hur länge barn är så här klättriga och pilliga och liksom överallt hela tiden.

… kan man försöka minnas tillbaka
Man kan fundera på hur länge barn är så här totalt tillgivna.

… kan man känna att man lämnar bebislivet med flaggan i topp.
Man kan känna glädje över att familjen är komplett och härlig och det bästa som finns.

 

Just nu kan vi kura in oss, tända ljus, springa i lövhögar och göra sådana där fina tavlor när man tar ett lönnlöv och drar med en krita så det blir som ett målat löv. Man kan äta en god äppelpaj som svärmor bakat och man kan fortfarande plocka en och annan blomma i vår vackra trädgård och ställa på bordet. Allt detta har vi gjort och det har glatt både stora och små. Höstglöden letar sig ända in i hjärtat.

Man kan också titta tillbaka på maj månad och hitta blogginlägg som skrevs innan bloggen fanns och aldrig publicerades för att jag inte kunde bestämma namn på bloggen. Varva detta med några facebook-uppdateringar så får man en finfin bild av hur det var i sköna maj.

Lördagen den 18 maj
Uppvaktades på min 38-årsdag med sång, såpbubblor, picknick och ett plättjärn. Ja varje hem måste väl ha ett plättjärn, eller?

Måndagen den 20 maj
I morgon för 101 år sedan föddes min farmor Lillie. När våren står i blom minns jag henne alltid lite extra. I hennes trädgård och sinne var våren alltid välkommen. Ända till 2009 fick hon vara med oss och bodde ända in i det sista kvar i det vita huset i Lessebo. I det huset växte sex barn upp under hennes omsorg. Vi får minnas och hoppas på de generna.

Tisdagen den 21 maj
Hämtat stora barn. Bakat ost- och skinkbullar med tre hjälpredor i köket. Gjort ett försök att göra plättar. Brandlarm gick. Ingen åt plättar inte ens jag. Barn åt halv burk sylt var samt flera av bullarna som skulle frysas in. Sanerat kök med öppen dörr. Känner mig lite trött. Nu sover bebis. Andra två barn möblerar om på övervåningen med siktet inställt på att göra ett piratskepp i dubbelsängen. Jag andas lite och tar en kopp kaffe. Tänker på farmor och hennes sex barn igen. Om en pyttestund ska jag göra pannkakssmet. Nu blir det riktiga goda pannkakor och inga små plättar.
(Obs! Inlägg delvis redigerat från facebook för att ingen ska tro att jag inte kan räkna eller att jag överdriver).

Onsdagen den 22 maj
Besöker butik i staden för att byta plättjärn. Tackar min mamma för att hon, då hon hörde att jag fått ett plättjärn, kom med den geniala idén att jag kunde ta hennes och testa innan jag bröt förpackningen på min present. Köper istället en prickig strandväska och ett armband.

Lördagen den  26 maj
Släktträff för makens släkt. Trevligt hela dagen. Barnen leker med sysslingar i olika åldrar. Familj från Danmark med tonårsbarn sover i källaren. En faster sover på soffan. Natten blir kort. Kommer i säng runt 23. Somnar inte. Hör konstiga ljud nerifrån. Tror att det är fastern som får hjärtinfarkt. Skriker till maken att springa ner. Fastern snarkar på soffan. Dansk tonåring kräks i källaren.

Tisdagen den 28 maj
Finns det något mysigare än att somna när regnet smattrar mot tak och fönster? Ja det gör det! Att somna när regnet smattrar mot tak och fönster med en bebis bredvid sig. God natt vackra värld!

Onsdagen den  29 maj
En kvinna i en mindre stad i Småland uppges ha tappat tålamodet. Hon vet inte var hon tappat det men troligen någonstans runt hembygdsparken då hon upplever att hon inte ofta rör sig längre bort från hemmet än så. Hon kan inte helt säkert säga när hon tappade det men bekräftar att hon varit otrevlig och arg på sina barn. Hon och barnen var trötta och ensamma. I samma veva började hon få jätteont i halsen och i kroppen. Hon kände sig febrig. 

Medan maken befinner sig på en konferens i Italien (nämen se där ja i maj månad - livet är inte rättvist) har kvinnan fått hjälp av sitt sociala nätverk och av kyrkans folk. Kyrkans kvinnor förbarmade sig över kvinnan och barnen och erbjöd lämning i hemmet efter sommaravslutning på kyrkans barntimmar. Kvinnan grät en skvätt över att det finns så snälla människor. Det sociala nätverket har sedan tagit sig an hennes två äldsta barn under ett helt dygn så att kvinnan har möjlighet att kurera sig och för att skydda barnen då deras mamma uppges kunna förvandlas till en eldsprutande drake då tålamodet försvunnit. Det minsta barnets behov av mamman anses vara stort och detta barn stannar därför kvar i hemmet.

När halva dygnet passerat uppges kvinnan må bättre. Ingen kommer dock tacka henne för att hon inte kunde låta bli att köra några maskiner tvätt samt dammsuga och moppa köksgolvet. I och med att hon nu visat sig så frisk kommer inga ytterligare åtgärder att sättas in.  

Torsdagen den 30 maj
Medan pappa är i Italien på typ "jättejobbig konferens med vin och lite lyssna kanske lite tycka eller i alla fall humma" så åt vi middag på picknickfilt. Vad det blev? Färdigköpta kalla plättar! Ingen förberedelse, inget brandlarm och alldeles lagom med sylt.

Det var min start på den varmasta och skönaste och somrigaste sommaren - 2013! 

Om man ska sommarprata är det helt klart en fördel att ha upplevt en mycket trasslig (för att inte säga fruktansvärd) barndom eller att man är en sådan där person som viger sitt liv åt att arbeta i flyktingläger. Man kan också bestämma sig för att bli bäst på att vika pappersstjärnor och åka till New York utan pengar på fickan. Efter några slitiga år (som beskrivs som de bästa i ens liv) får man pris efter pris och öppnar butik efter butik runt om i världen. Sedan kan man besöka Sverige och sommarprata en sväng - liksom på språng mellan USA och Japan. En och annan dödlig sjukdom som man överlevt eller ännu hemskare saker, som jag inte ens vill skriva om här, är också en tillgång i sammanhanget (även om jag vet att de flesta, så även jag, helst skulle klara sig utan de händelserna och därmed aldrig sommarprata).

Pratar om ämnet med en vän. Hon säger att hon tycker att mitt sommarprat skulle handla om sådant som att jag faktiskt slängt ut mina barns tandborstar i snön vid ett tillfälle då de inte ville borsta tänderna.
- Ehhh jaha? Skulle jag? Varför då?
Vill helst glömma denna episod som genomsyras av dåligt föräldraskap. Skyller på att jag var ganska nybliven trebarnsmor och att jag var väldigt trött på snö, mycket kläder och utflykter.

Min vän tror att många behöver höra att det inte är perfekt hemma hos alla och att det faktiskt brister ibland.

Händelsen med tandborstarna är kanske väldigt komisk om man frågar den granne som vid tillfället stod och pratade med min man (som av någon anledning hade ansvaret att packa bilen och inte ansvaret inomhus). Det hon såg var en kvinna i morgonrock som öppnade fönstret och bad sin man leta upp tandborstarna i snön. Nu hade barnen efter några minuter insett allvaret kring tandtroll och att de ALDRIG skulle  återse sina fina tandborstar. Det grannen sedan hör är när kvinnan säger:
- Ehh ja… det är jag själv som slängt ut dem!
Jag vet inte varför jag inbillade mig att denna information skulle få situationen att på minsta lilla sätt se bättre ut.

Händelsen är egentligen inte alls komisk, utan snarare tragisk. Om kvinnan haft tillit till sina barns kompetens vilket Jesper Juul förordar så hade hon aldrig hamnat i situationen. Då hade inte heller samma kvinna behövt slänga ett par raggsockar i en papperskorg i församlingshemmet några veckor tidigare.

En dag i oktober

En dag den här månaden hände något förvånande - ja nästan chockartat. Barn önskar när vi är på stan att vi ska äta lunch på café. Mamma tänker - en femåring, en treåring, en krypglad bebis och så en mamma. Att äta är lugnast hemma det råder INGA tvivel om detta. En del bestiger berg och cyklar till andra världsdelar så jag bestämmer mig för att kasta mig ut i det okända.

Bebis somnar, treåring och femåring beställer pannkakor och sätter sig i en barnhörna och tittar på film. Jag äter en sallad. Det är lugnt och tyst. Jag sitter ensam vid mitt bord. Jag tar en kopp kaffe. Alla nöjda på sitt håll. Tänker att jag skulle haft med mig en bok. Tar upp min telefon och tittar runt på lite bloggar och facebook. Känner blickarna från några personer. Onda ögat får jag faktiskt. Det de ser är en liten liten stund av mitt liv. De ser en mamma som är på café med tre barn. Hon bryr sig inte om barnen ett smack utan har satt dem framför en film med varsitt fat pannkakor. Hon hänger över sin telefon som att det är en juvel. Hon engagerar sig inte i filmen för att sedan kunna tala med barnen om den.

Med tanke på den spridning ett inlägg om att föräldrar ska lägga ner sina telefoner när de är med sina barn har fått den senaste tiden så inser jag att jag just där och då är en livs levande provokation. Det jag själv upplever kan närmast liknas vid magi. Efter att jag tagit beslutet att inte ställa mig upp och skrika ut hur länge sedan det var något liknande inträffade så återgår jag till telefonen. Tidigare samma vecka har jag umgåtts och lekt med mina barn i timtal. Jag har njutit av att vara med dem. Jag har sett dem glada på gympagolvet. Vi har byggt tillsammans med lego. Vi har gjort potatismos ihop och hjälpts åt att duka bordet. Jag har gungat dem, haft med varm choklad till parken och pysslat med dem. Just nu gläds jag åt att de en liten liten stund sitter tillsammans och äter pannkakor. De kommer bara till mig när de behöver gå på toaletten. Det blir fyra toalettbesök under den dryga timme vi sitter på cafét. Dessa små besök med varierat antal personer som ska med in på toaletten får ju då räknas bort från den magiska tiden jag upplever. Jag går till dem tre gånger för att på nära håll se hur de har det. Detta räknas in i magin då jag ser att de har det bra och trivs med varandra och miljön. Jag tankar energi för ännu en eftermiddag hemma då jag ska se dem och umgås med dem och trivas tillsammans med dem.

Söndagen den 29 september
For genom det småländska mörkret igår med en nära vän. Det var en kväll av bomull - samtalet var som balsam för själen. Universums storhet – blir man rädd eller befriad av att tänka på det? Allt får andra perspektiv när jag tänker på att det är 38 000 mil till månen och det är ändå mer greppbart än övriga universum. Med en rymdintresserad son lever jag nu dagligen med fakta som att solen kommer brinna i 4 miljarder år till, hur man egentligen går på toaletten i rymden och att det finns det som kallas hav på månen för att man förr trodde sig se hav där från jorden. Ett av ”haven” heter Stillhetens hav. Stillhet passar bra in på det som kvällen bjuder på. Åhhh jag vill aldrig vara framme!

Allra mest handlar vårt samtal om våra barn och vårt möte med dem. Vi funderar kring föräldraskap och vad vi önskar att barnen minns och tar med sig. Vi berättar vad vi lär oss av dem och hur vi ständigt ständigt ständigt försöker stärka deras självkänsla och möta deras nyfikenhet.

Vi pratar om jobbiga perioder och stunder i livet och hur det av en slump kan bli så att människor som korsar vår väg kan vara de som vi delar detta med. Att man kan komma någon nära under en period – en person som bara råkade finnas där och plötsligt blir den som får veta allt, medan man inte orkar, eller hinner, lyfta telefonen och berätta för sina närmsta vänner. Vi tänker på alla fantastiska möten som för oss framåt.

När jag kommer hem är jag mer rofylld och tankad med energi än på väldigt länge. Jag äger världen, jag låter stjärnorna blinka över mig och jag kikar på månen – kanske ser jag Stillhetens hav eller Klarhetens hav från min lilla plats på jorden. Jag säger god natt till universum och i hjärtat tackar jag livet för den bästa stunden på länge!

Fredagen den 26 september 2013

ca kl 11
Tar för första gången beslutet att lämna stort barn ensamt hemma en ytte ytte pytte stund. Ärendet tar max 15 minuter och mycket troligt kortare tid. Vi ska förflytta oss två gator ner till macken och hämta ett paket. Går iväg med två barn. Stort barn slänger sig i panik mot rutan när vi går och skriker mitt namn. Rusar in och väntar mig att han ska ha ångrat sitt beslut och vill följa med. Nehej då, han undrar bara var ipaden är…

Åtta minuter senare är vi tillbaka i hemmet. Alla nöjda och glada. Moder glädjer sig. Barn känner sig stort. 

Ca kl 16
Polisbil stannar i parken nära vårt hus. Polis kliver ut och tar ut sin hund. Hmmm ska han rasta hunden? Hunden är helt klart på uppdrag, sniffar sig fram och stannar lite vid vår häck och sniffar lite extra. Polis ser inte ut att vara intresserad av nyfikna kvinnor i trädgårdar. Tar dock beslutet att ändå fråga. Det här är ju liksom lite för intressant. De letar tjuvgods minsann. Två inbrottstjuvar greps tidigare på dagen. De har flytt genom vår park och gripits alldeles i närheten. Under denna flykt har de både gömt sig i högt gräs och gömt sitt tjuvgods. Polisen var mycket mer intresserad av att prata med kvinnor i trädgårdar än vad man först kunde tro. Till barns stora glädje står det en riktig polis med en riktig polishund och pratar med mamma. När hände allt detta då? Idag klockan 11.

Tänker febrilt. Trött hjärna maler igång.

Steg ett: Hjärnan inser att vi varit lediga hela dagen. Vad gjorde vi kl 11?  
Steg två: Hjärnan inser att vi då var och gjorde det där ärendet…. Hmmm… Vänta nu…
Steg tre: Hjärnan och hjärtat och hela kroppen frågar sig febrilt om det inte var  någon som var ensam hemma. Säger inte till polisen att jag lämnar barn ensamma hemma. 
Steg fyra när polisen gått och uppståndelsen lagt sig: Hjärnan inser att vi är tillbaka till ruta ett. "Vi måste göra ett ärende och ALLA, jag menar ALLA, måste klä på sig!"

Fredagen den 20 september

Klockan 9.33
Hänger tvätt. Funderar över varför pösiga jeans med stort hål i rumpan är nytvättade. Andra kanske funderar på varför man överhuvudtaget har sparat dessa. Tycker mycket om dem och har köpt ett par till likadana.

Klockan 10.14
Ska klä på mig. Tar fram jeans i garderoben. Funderar på hur de pösiga jeansen (de nyare) kan ligga rena i garderoben. Det var ju dem jag tog på igår efter regnet och hade på mig när vi var borta på fika och lek.

Klockan 11.17
Kommer på att jag igår var borta i rufsigt (men torrt) hår och ett par pösiga jeans med stort hål i rumpan. 

Torsdagen den 19 september

Strukturerad och piffig beger jag mig till förskolan för att hämta. Vi ska leka ute och sedan gå direkt hem till kompisar på lek och fika. En långsam stilla promenad med lite lek. Börjar bra. Lite dropp. Barnen leker. Lite mer dropp. Bebis nöjd i vagnen. Alla nöjda. Dropp dropp. Stora barn tar av skorna för att det då går lättare att klättra upp i rutschkanan.
- Mamma det är blött här!
Dropp dropp dropp. Barn fortsätter klättra.
Ser upp mot himlen och inser att detta inte längre går att ignorera. Det tar oss 7 minuter att gå hem i rask takt. Haglet är som spikar på oss. Treåring gråter och skriker aj. Bebis gråter. Femåring säger också aj men håller sig mycket stabil och kämpar på. Mamma håller sig stabil. Tänker att det kommer ta en timme hemma innan vi kommer iväg igen.

Alla (och då menar jag faktiskt alla) kläder måste av när vi kommit hem. Bebis sitter ute i vagnen under regnskydd och gråter. Jag går ut typ varje minut och stoppar in nappen medan jag ger order på det mjukaste sätt jag i nuläget kan.
- Hämta torra tights, ta på gummistövlar etc. etc.
Fönar mitt hår. Nöjer mig med att gå bort i torrt hår. Hinner inte/orkar inte fixa något med det. Byter kläder till ett par pösiga jeans.  Ett barn vägrar byta tröja full med brunsås. Väljer mina strider och väljer just nu inte denna.

Kommer iväg på rekordtid. Alla torra. Stora barn med varsitt paraply. Lyckan är total.